Vad gör man när inte apporteringen fungerar?

Vi har samlat in lite råd om  hur man gör vid problem vid apporteringen

Lite expert råd ifrån en fråge spalt!

Olika tips och råd när apporteringen inte fungerar av kunniga personer som både tränar och jagar med sina hundar.




Hunden vill inte lämna av dummiesen!


Vad gör man när inte hunden vill lämna ifrån sig apporten? Om man ganska nyligen har börjat slänga dummies som den ska hämta och i början var den jätteduktig och går snabb ut och snabb in. Nu har den börjat slarva, den är lika snabb fortfarande men den vill behålla apporten för sig själv och springer i väg med den på annat håll. Om man även har börjat med vattenapporter och det går bättre för då har man ju möjlighet att möta upp. Finns det någon bra hjälp för detta?

svar:

Kommer inte hunden raka vägen tillbaka med apporten ska du först och främst träna inkallning, inte apportering.

Det är misstänkt att din hund testar dig! Den är i den ålder då sen börjar få ett självförtroende, testar gränser och har massor av energi och idéer om hur saker ska utföras. Livet är ju ganska härligt, en liten tonåring som tycker att den kan och vet allt bäst… Du är inte längre den betydelsefulla ledaren, så varför ska den ge dig sin apport?

Handen på hjärtat: är inkallningen helt befäst även utan apport? Kommer din hund i alla lägen då du kallar på den?

Hit betyder hit och inget annat. Träna först utan apport, se till att befästa kommandot ordentligt. Nöt in en bild och ett kommando för vad du vill. Träna inkallning och avlämning separat och gärna inomhus. Där finns inget som stör den och du kan snabbt korrigera den då den inte gjort rätt. Om din hund nonchalerar din inkallning är det ingen idé att tjata. Lyssnar den inte ska du med snabba hotfulla steg gå mot den, ta i den samtidigt som du med morrande röst berättar att du är missnöjd. När du ser att den reagerar och visar dig sin uppmärksamhet, backar du ifrån henne och kommenderar "hit", mycket beröm då den kommer.

Det ska vara trevligt att komma till dig, inget hot annat än vid det tillfälle då den nonchalerade ditt kommando. Om din hund verkligen vet vad du begär och alltid kommer på inkallning, ska du även kräva av den att komma raka vägen in även med en apport i munnen. Känner du att det blir en konflikt så lägg apporteringen på hyllan en tid. Ägna er åt vardagslydnad och bygg upp er relation, övertyga hunden om att du är världsbäst och att det lönar sig att lyda dig.




Min Hund fattar inte det där med apportering.



Hunden har sina ljusa stunder då den kan hämta vad jag än kastar, men när jag verkligen TRÄNAR apportering så nosar den bara som om jag kastade ut godis, och tar den upp det jag har kastat så kommer den inte till mig, utan lägger sig och tuggar på den!

Är hoppet ute för att lära den apportera?

svar:

Apporteringsträningen fungerar bara om hunden tycker det är kul att både hämta och komma tillbaka med apporten. Gör den inte det bör du i stället ägna dig åt att stärka ditt ledarskap och träna enkel lydnad med din hund.

Om din hund endast är sex månader gammal får man tänka på att hundar mognar olika fort och även apporterings- intresset kan variera från individ till individ. Självklart är det enklare och roligare att träna en hund med ett stort intresse för apportering redan från början. En hund som inte har den rätta viljan till samarbete och apportering kräver alltid mer tålamod och arbete från sin förare.

En hund väljer det som är mest gynnsamt och bäst för den själv. Anser den inte att det är speciellt roligt eller värdefullt att greppa och leverera in apporten till dig så kommer den inte att göra det.

Du kan inte TRÄNA apportering förrän intresset för detta är väckt. Inga krav, locka och lek fram lusten. Ett rörligt föremål är alltid mer intressant för hunden, kasta och busa släpp på stadgan låt din hund uppfatta apporten som lustfylld. Mycket beröm och låt din hund stoltsera med apporten i munnen. Låt den förstå att du blir glad och nöjd då den visar den för dig.

När hunden med glädje rusar efter en kastad apport och snabbt greppar den, först då kan du börja ställa krav på att den kommer raka vägen in och lämnar i din hand.

Eftersom hunden lägger sig ned och tuggar på apporten, tycker jag personligen att du ska ägna dig åt ledarskapsövningar och vanlig lydnad innan du fortsätter med träning av apportering. Att bråka och ställa krav på en hund som inte har så stor lust att apportera, brukar enbart resultera i konflikter mellan förare/hund. Risken finns även att intresset för apportering blir ännu sämre.

 
Min hund vill inte gå ut och simma och hämta apporten!


Jag har en hund som gärna apporterar på land men som inte vill simma. Den går ut i vattnet så långt så den når botten men inte längre. Vi har försökt med att själva simma ut och locka på den men den ställer sig bara och skäller.

Det flesta springrar går frivilligt i vatten. Men hjälper det inte med lock och pock kan man ta till handgripligheter. I alla fall om hunden är vuxen nog att tålas ta i.



svar:
Det verkar som om hunden är tillräckligt gammal för att tåla lite mer fysisk hantering och krav från dig. Du har försökt med att locka den att simma utan resultat. Eftersom din hund står och skäller vid strandkanten visar den en frustration och ett obehag inför vattnet. Den vill säkert men vågar inte ta steget ut för att simma. När den har kommit över den spärren kommer vattnet säkert inte att vålla några bekymmer.

Jag antar att du prövat att hetsa den med andra hundar som simmar, samt konkurrens med apporter utan att det hjälpt?

Jag tycker att du handgripligen ska hjälpa den. Inte genom att kasta i den eller skälla på den så fort den försöker nå land. Du ska lugnt och bestämt ta med den ut på djupt vatten. Sätt på kopplet och tvinga ut den. Låt den simma in mot land men låt kopplet vara kvar så att den inte kan fly ifrån dig. Eftersom kopplet tvingar den att vara kvar tillsammans med dig, är det också lättare att ge beröm och den trygghet hon behöver.

Den kommer säkert inte att uppskatta de första träningspassen, men ganska snart kommer den att slappna av då den inser att den inte sjunker. Ge inte upp! Övertyg den om att det går att simma.



Måste man lära hunden att apportera med tvångsapporterings metoden?

 svar:

Vår erfarenhet av att ge positiv inlärning kombinerat med hög jaktlust ger minst lika bra resultat som tvång. Om motivationen är högre för arbetsuppgiften än för något annat säger naturens lagar att det "andra" väljs bort. Anledningen är att man inte tränat apport med sin valp utan väntat till ettårsåldern för att då tvångsapportera. Hunden är då redan släppt på sök och detta ligger då högre i motivation än apporteringen.
Det är en seglivad myt att hundar är olydiga och därför måste korrigeras och tvingas. Hunden följer sina instinkter som då i vissa fall leder till handlingar som vi inte accepterar. Blockerar vi instinkten med en inlärning utför hunden det vi vill. Bestraffning behöver då aldrig användas!!


Är din hund onödigt belastad i vardags situationer?

svar:

En okoncentrerad och mentalt överbelastning hund gör lätt misstag. Vad jag menar är att om den är för hårt belastad innan du skickar så kommer den att gå i väggen/taket ganska snart av minsta lilla svårighet. Hunden får inte springa runt i huset när husse eller matte plockar i ordning inför träningen utan får ligger på mattan i hallen. Inga leksaker som ligger framme. Andra exempel är för mycket oväsen, för mycket uppskruvade lekar, att aldrig kunna koppla av, koppelryck, direkta hot mm.


Man träna sin och hundens förmåga att koncentrera sig/sortera intryck/hantera den belastning som hunden utsätts för. Du kan träna spår= sortera dofter. Långa skogs promenader off - road då den ska gå vid din sida och följa dig. Om den är följsam så prova att ta med den ut när du lägger ut söket utan att hon hämtar något. Gå sedan tillbaka och vila en stund. Gå sedan ut igen tillsammans i söket, återigen utan att den hämtar något och gå sedan tillbaka. Vila och skicka sedan. Prova att bryta hundens förväntningar och sätt den i situationer där den verkligen måste tänka, viktigt är dock att det inte är för svårt utan att den lyckas. Kombinera fysisk och mental belastning. Syresättningen till hjärnan minskar under fysisk belastning och den kommer då inte att klara av lika hård mental belastning.
Det viktiga är att du lär dig vad som onödigt belastar din hund och kan reducera dessa saker ut hur hundens liv.



Hunden vill leka med apporten



Min hund kan göra "lekgreppet" om vi tränar enkla saker, T.ex. hämta en apport som ligger synlig ett par meter bort. När den gör ute efter mina ögon betydligt tuffare apporter som ska sökas går allt i hundra knyck med en totalfokuserad hund, bra grepp och inga "lek inviter" i greppandet.
Varför gör den så här?



Hunden försöker lugna sig själv och mig, (Jag har tidigare i dessa lägen verbalt och fysiskt korrigerat detta oönskade beteende.) Att nosa i backen är en lugnande signal, för att lugna sig ytterligare så kan den gå ner i "lek" ställning, tassarna framför sig med svagt krökt rygg, i samband med att den griper apporten. En annan typ av lugnande signal.
Vad beror det på?

svar:

Den kan ha för dålig fysisk kondition för uppgiften och/eller varit för hårt mentalt belastad. Vid starkare mental eller fysisk belastning kan "lek" ställningen komma, annars bara nosandet, (egen notering). En korrigering i detta läge hjälper inte utan belastar bara hunden ännu hårdare vilket leder till att den kommer att lugna mig och sig själv ännu mer nästa gång.

Lösningen på detta problem har varit att stärka hundens fysiska kondition samt att träna upp hundens förmåga att hantera mental belastning = förmågan att kunna koncentrera sig i olika situationer/sortera intryck, slarvigt förklarat. Man gör också allt man kan för att inte befästa de oönskade beteendena genom att träna korrekt gripande och inlevereringar under enkla former. Sedan försöker man att inte heller försätta hunden i situationen som den inte klarar av att lösa.

Så vad gör man när detta inträffar? Förbannar sig själv för att man inte har lästa av hunden i tid utan pressat den över gränsen av vad den klarat av. Analyserar sedan vad som föregick denna händelse och har förhoppningsvis lärt sig något tills nästa gång. Låter den sedan vila en stund och skickar igen.



HUR KAN JAG ÖKA FARTEN VID INLEVERERING?


Hur tränar jag hunden att komma snabbare tillbaka med dummies? Hunden springer ut snabbt på sök men sänker sedan farten på vägen in. Den är allmänt mycket bytesmedveten. Från början hade han mycket hög fart även in (markering) men rusade i 140km/h förbi. Det tränade jag bort genom att blåsa stoppsignal varpå han satte sig. Har ni några bra tips eller tror ni farten kommer tillbaka med mer träning?

svar: 

En trolig orsak till att den inte kommer in snabbt är att den antingen upplever dig som arg och hotfull för att du kanske blivit arg och bannat den när den inte kommit in som du vill. Stoppsignalen och ditt kroppsspråk plus eventuella ”förflugna” ord från dig kan mycket väl vara orsaken.

En annan anledning kan vara att ni trasslat med avlämningarna så att den så att säga vill skjuta upp det obehaget i det längsta. Det är därför jag och andra brukar rekommendera att träna avlämningen separat så att det bistra allvar som ibland präglar den delen av dressyren inte smittar av sig på entusiasmen för att apportera.

Undvik därför att tjata på hunden om den inte kommer in snabbt och bråka inte om avlämningen inte blir perfekt. Den rättar du till vid ett annat tillfälle. Sitt på huk, titta inte på den när den kommer in och vänd dig gärna lite bort från den i början.

Ett beprövat medel för att speeda upp inlevereringen är att kasta en dummy bakåt just när den är på väg in. Det brukar spä på entusiasmen och öka farten. Ett annat sätt är att du går från den (ryggen mot hunden), kommenderar vänligt ”fot” när den kommer i kapp och tar dummyn milt och vänligt.





Min hund piper och gnäller vid väntan på arbete

Hunden har tidigare varit tyst men har nu börjat pipa och gnälla. Det intressanta är att det endast är på jaktprov, ej under träning eller verklig jakt. Nåväl, hunden "går upp i varv" och strax så börjar den pipa och vill jobba. Jag missat i passivitetsträningen. Min fråga är nu om hunden är medveten om att den piper, eller om denna medvetenhet är blockerad på grund av att hunden är så stressad.

Om hunden är medveten om att den piper borde det gå att arbeta bort liksom andra fel beteenden. Om den inte är medveten om att den piper går det ju rimligen inte bara enkelt att förbjuda detta. Hunden måste då (antar jag) förmås att slappna av för att därigenom få bort pipet. Nästa fråga blir då, hur kan jag få hunden att slappna av under jaktprovsliknande former?

svar:

Vanligaste orsaken till att hunden inte kan vara tyst är en förväntan från hunden att få arbeta. Även nervositet från provdeltagarna och deras hundar kan smitta av sig och vara en bidragande orsak. Hundar är känsliga och kan reagera på olika sätt och olika starkt. Din hund visar sin stress genom att pipa. Problemet med hundar som inte är tysta är precis som du nämner svårt att komma tillrätta med, eftersom hunden inte vet att den låter.

Även om du kan dämpa hunden och därigenom få bort oljudet är jag osäker på om du kan förvänta dig att det är borta för evigt. Vissa hundar har lättare än andra att ge ifrån sig ljud och även om du lyckas dämpa pipet kan det återkomma vid tillfällen då hunden blir exalterad.

En ung hund som piper av lite "prov nervositet" kommer antagligen att tystna då den blir van vid situationen. Är det ett pip som utlöses av förväntan kan det dock bli svårare att få bort eftersom hundens intresse för apportering brukar öka i styrka med åren.

Att dämpa en förväntan är inte så lätt om hunden är arbetsglad och älskar att apportera.

Det vanligaste sättet och det folk i allmänhet tänker på när man nämner ordet passivitet är att man ska tråka ut hunden, till exempel genom att låta den ligga uppkopplad eller ligga plats under lydnad. Den får inte göra det roligaste den vet – den får vara med under träning men aldrig göra något och tillslut avtar förväntan och förhoppningsvis pipet.

Denna passivitetsträning är i sig är nyttig och bör ingå i all jaktdressyr. Problemet finns dock att pipet kan återkomma så fort hunden får börja apportera igen.

Ett annat tips är att få hunden förstå att passivitet ingår i arbetet, den lär sig att den måste vara koncentrerad och tyst för att inte missa något. Detta kan du göra genom att hunden får arbeta i nära anslutning till andra hundar. Den ska aldrig vara säker på när apporten är ämnad för den.

Om två hundar finns sida vid sida samtidigt som en person kastar markeringar, kan du välja när och vilken apport just din hund ska hämta. Även på ett fritt sök kan man låta hundarna jobba växelvis. Man kan kalla träningen för "aktiv passivitet".

All träning/apportering ska ske på dina villkor och det är extra viktigt med en hund som går upp i varv att den ligger under lydnad hela tiden.

Det finns ingen patentlösning på frågan om hur du ska minska förväntan men jag tycker att det kan vara värt att testa bägge dessa varianter.

Alla hundar är olika och det finns ingen perfekt hund. Är din hund för övrigt tyst och duktig på jakt, kanske du ska njuta av de kvalitéerna och låta jaktproven vara.


Min hund byter apportgrepp.


När jag till skickar ut hunden på fritt sök och när den har hittat en dummy och ska komma in till mig så håller den ibland på att byta grepp om dummyn. Detta leder ibland till att den tappar dummyn, när den sen ska ta upp den så velar den och liksom letar efter ett bra grepp om dummyn.

Den håller bara på att byta grepp på dummyn när jag tränar den i lättare terräng. Tränar jag i lite svårare terräng så fungerar allt felfritt.

Varför slarvar hunden när det är lättare terräng och inte när det är svårare? Hur kommer jag till rätta med problemet att den vill byta grepp på dummyn när den ska komma in med den? Lär den sig med tiden att ta ett bra grepp om dummyn direkt eller går det att träna bort?

svar:

Varför din hund slarvar när den kommer nära dig eller när den får kontakt med dig, tror jag beror på att den anser att det mer eller mindre är klart med uppgiften att hämta dummyn. Du finns där och det är en trygghet för hunden, den tycker att den i princip är "hemma" med sitt byte. I täckt terräng känner den sig mer vilsen och behöver din trygghet och flockkänsla.

Detta beteende tyder på att din hund behöver dig och det är i sig positivt. Men för att den ska förstå att du inte accepterar hundens slarv måste du på ett positivt sätt förklara vad du begär av den.

Hunden måste lära sig att hålla i apporten ordentligt, att du inte är nöjd förrän apporten är i din hand. Det verkar som den är mycket lös i greppet vilket precis som du nämner, kan rätta till sig då den blir säkrare och mer erfaren. Men det kan även befästas och bli till ett större problem.

Med risk för att vara tjatig, visar hunden dig respekt och ödmjukhet? Är det du som är bossen? Gör den allt den kan för att vara dig dill lags?

Men hur förklarar man för en hund vad man vill? Det finns lite olika vägar att gå, beroende på hur din hund är och hur er relation är.

Men jag utgår ifrån att detta enbart är en hund med lite slarvigt och löst grepp som egentligen gärna vill göra rätt.

Backa i träningen och återgå till träning inomhus. Detta för att ni i lugn och ro ska befästa ett beteende utan yttre störningar. Börja om som då den var liten, rulla iväg en boll eller dummy, låt hunden apportera och locka den till dig. Skulle den visa den minsta tvekan genom att tjafsa eller lägga ned apporten på väg in till dig, säger du till ordentligt.

Antagligen kommer den inte riktigt att förstå varför du blev så konstig och missnöjd, men nu gäller det att utnyttja hundens osäkerhet och vid nästa apportering då den greppar apporten måste du direkt överösa den med beröm.

Det gäller att du spelar med ditt kroppsspråk så att den kan upptäcka när du är glad eller missnöjd. Hunden måste förknippa din glädje med att den ger dig apporten direkt utan slarv. Var inte rädd för att ställa krav. Det kan även fungera genom att bestämt men milt sätta in apporten i hundens mun och träna "håll fast". Vet den sedan vad detta betyder kan du genom kommando be den hålla ett fast och stilla grepp på väg in till dig.

Träna inleverering genom att sätta hunden med en apport i munnen, backa ifrån den och gör en inkallning. Pröva att använda olika storlekar och vikter på apporten för att se om det ena eller andra går bättre. Ibland kan det vara en fördel att ta bort handtagen på apporterna för att undvika att hunden greppar och strular genom att bära i det.

För att lura hunden att komma snabbare till dig utan slarv kan du försöka få den att tänka på annat. Kasta två apporter, en framför och en bakom er. Skicka hunden att hämta den först kastade. Eftersom det finns en till att hämta och den är bakom dig är den tvungen att passera dig för att kunna nå den andra apporten. Se till att den först hämtade blir korrekt avlämnad innan hunden får rusa efter nästa apport.

Även om hundens slarv enbart uppstår vid det fria söket är det grunden för inleverering som brister och detta måste tränas separat. När du tycker att allt fungerar igen kan du utmana med att lägga ut ett fritt sök. Om du lägger apporter på bägge sidor om en stig, kan du få hundens dragning till dig starkare precis som i övningen innan då du kastar en apport bakom en framför er.

Men risken finns att detta slarviga apportgrepp blir en vana och kanske ännu värre då den blir äldre och tuffare gentemot dig och sin omgivning. Därför gör du rätt i att stämma i bäcken direkt och inte acceptera ett slarvigt apportgrepp.



Min hund är för hård mun


På ett jaktprov tog min hund och apporterade men den var alldeles för hård mot viltet. Hunden tog ett rejält omtag och knäckte fågeln.

Jag har haft en del springrar tidigare, med mjuka munnar, så detta är en ny "erfarenhet" för mig. Hunden är en dam med god självkänsla, hon lämnar gärna av till mig och släpper då direkt i min hand (med dummies), utan att vända bort huvudet och så vidare.

Sedan en månad har jag gått tillbaka och tränat "apport- håll fast" (inne träning, inkallning med apport) och att hon skall lämna av direkt inga varv runt mig etcetera.

Hon är också en sansad tik, helt tyst i passivitet och behaglig att arbeta med och för. Jag har valt att inte ta med henne på jakt för tidigt då jag är rädd för att hon blir "hetare" i sin mun gentemot viltet.

Tillbaka till vilthanteringen. Jag har gått tillbaka till rena lydnadsapporter och inkallningar. Är jag rätt ute? Hur ska jag kunna lägga ett sök och förvänta mig att hon levererar in vilt lika försiktigt som hon gör med dummies? Det känns svårt att gå till nästa steg så att säga.

Jag har definitivt ingen brådska och behöver inte forcera fram resultat på prov. Hon är bara en jättetrevlig tik som jag vill kunna starta och använda praktiskt i framtiden.

svar:

Hårda munnar och hundar som inte kan vara tysta är bland det svåraste som finns att komma till rätta med. Detta beroende på att hunden antagligen inte har en aning om att den låter eller att den är hård mot viltet. Dessa egenskaper nedärvs och sitter starkt rotade i generna.

Tyvärr finns det inga säkra metoder som varar för evigt, men med tålamod kan det ge ett resultat som åtminstone kan fungera en period. Hur stort problemet är och hur ofta problemet visar sig beror på individen. Miljö och stress har en bidragande orsak, men utan anlag för hård mun får man inte en hund som tuggar.

En kastad apport som hunden ser falla ger ofta en starkare retning och skapar en större stress, vilket i sin tur gör hunden mer benägen att tugga i ren iver och glädje. Att avdramatisera apporteringen och lära hunden att det naturliga och rätta är att hålla fast snyggt och prydligt och komma raka vägen in för att lämna av, är ett bra sätt att försöka komma åt problemet.

Jag tycker att du är rätt ute, fortsätt träna henne att på ren lydnad apportera in till dig. Att få henne att förstå när och varför du blir missnöjd är lättare om apporteringsarbetet sker under ordnade former. När du tycker att ni är mogna, får du försiktigt öka svårighetsgrad samt avståndet på apporteringen. Använd tyngre dummies/vilt som är kompakta och ligger bra i munnen, samt att det vilt du använder alltid är fräscht.

När du börjar med söket igen bör du lugnt och fint gå ut och lägga apporter, inga häftiga motiverande kast som kan hetsa upp henne. Om du förhåller dig lugn under träningen smittar det förhoppningsvis av sig på din hund. När du anser att hon behandlar viltet väl och utan tuggning, kan du provocera henne med skott och kast.

Om du inte tycker att lydnadsapporteringen ger rätt resultat, är ett alternativ att blunda för vad du ser och fortsätt att jobba med henne. Detta råd är helt emot det jag tidigare beskriver, men vissa hundar kan bli bättre i munnen om de får riktigt svåra uppgifter med tung terräng och svåra apporter att jobba på. Ibland kan föraren genom sitt sätt att agera få fram hundens benägenhet till att tugga. Hunden känner att något är fel men har svårt att förstå, genom osäkerhet inför sin förare kommer stressen och problemet bli ännu värre.

Ytterligare ett alternativ är att du låter henne vila ett år och tar upp apporteringen senare. En ung hund kan ibland i sin okunskap och iver visa detta beteende utan att det behöver bli ett stort problem. Vi får hoppas att det är så i ditt fall.

Vissa hundar hanterar nyskjutet fräscht vilt bättre än de kalla och ofta dåliga fåglar som används på våra kallviltsprov. Skulle det vara så i ditt fall har du i alla fall en bra jakthund som du kan glädja dig åt.



Min hund väljer harlöpor istället för apporter


Vi har tränat mycket inkallning och stoppsignaler, men när det kommer till harspår blir hon som blockerad. Hon springer bara runt och nosar/spårar och är nästan omöjlig att kalla in. Vet att jag måste lösa detta på något bra sätt, men hur?

Jag har provat att springa ifatt henne när jag ropat en gång och hämta henne, men hon är mycket snabbare än jag. Dessutom är jag orolig att hon ska uppfatta det hela som en rolig lek. Har för det mesta lina på henne när hon är lös, men känner att det inte går att lura henne längre med linan. Det måste till något mer, men vad?

svar:


En rekommendation är att måste du avdramatisera hundens intresse för hare och annat spännande i marken. Detta sker genom att du bestämt talar om vad du tycker om hundens förehavande och ger hunden något annat bättre alternativ att syssla med.

Du måste lära dig att tyda din hund och förutse när och var den kommer att börja spåra. Sök upp platser där du vet att det finns mycket spännande viltdofter. Se till att dessa dofter blir så obehagliga att den väljer att nonchalera dem, den ska välja och finna att dina alternativ till sysselsättning är mycket bättre. Försök att under en tid presentera hunden för så mycket spår och dofter av vilt att den inte tycker det är så märkvärdigt. Varje gång den visar intresse ska du hårt och bestämt tala om vad du tycker.

Fundera på hur du skulle reagera om din hund sprang ut framför en bil? Antagligen skulle du försöka att förhindra detta med all kraft och energi. Du reagerar säkert väldigt snabbt och bestämt! En olycka får inte ske! Du måste alltid vara alert och läsa hundens signaler för att kunna ingripa vid rätt tillfälle.

Genom att skapa egna situationer, kan du förutse vad som kommer att ske. Dra ett spår av till exempel kanin i det område du tänker träna. Ta fram hunden och låt den se en markering falla, skicka hunden att apportera. Skulle den stanna upp vid spåret av kaninen kan du snabbt korrigera den och mana på att hämta den markering den var sänd för.

Alternativt är att exakt då den stannar upp vid doften blåsa en stoppsignal samt kasta iväg en markering för att fånga hundens uppmärksamhet, skicka den sedan med tecken att apportera.

Klarar du inte att på egen hand lösa detta problem, föreslår jag att du uppsöker en duktig och erfaren jakthunds- instruktör med tillgång till vilthägn.



Jaktspringern som inte vill söka ut


Detta handlar om en jaktspringer, nu två år. Hon är en glad men försiktig hund. Apporteringen är okej, men vid fält söket håller hon stenkoll på vad jag ska göra. Hon sätter sig gärna och tittar förväntansfullt på om vi inte ska göra något. Jag har kanske varit lite för krävande mot henne i början, då hon tidigt fick lära sig att gå fot utan koppel.

Jag har försökt att få igång hennes sök och ibland när hon får lite viltvittring söker hon jättefint. Men efter det så är det bara matte som gäller igen. Jag har även använt fåglar och "duttat" i markerna med de är ganska ointressanta, och säger jag "sök" så får jag allt intresse. Finns det något annat tips som jag kan försöka med?



Denna hund söker nu så att strån och stickor yr och kraschar genom taggiga buskar med en pansarvärnsrobots obeveklighet. Ändå har hon kvar sin ursprungliga samarbetsvilja och är spontant stadig även i de mest frestande viltsituationer.

svar:

Var glad att du har en sådan hund! Hade det varit tvärt om och din spaniel bara haft sök i huvudet och knappast alls brytt sig om dig när ni var ute i markerna och blivit sjövild så fort den fått viltvittring i näsan, då hade du haft problem.

För mig verkar det uppenbart att du genom att ställa krav på valpen under uppväxten har lyckats etablera det rätta ledarskapet. Hon vill därför vara dig till lags hela tiden, och sätter sig och tittar på dig så fort hon inte är säker på vad du vill att hon ska göra.



Visst, det kan kännas frustrerande i den situation du nämner, men vad du än gör, så får du inte visa någon frustration, otålighet eller ilska. Då kan det bli värre, eftersom du då gör henne osäker. Den uppmärksamhet och fina vilja till samarbete din spaniel visar ska du istället värna och vårda som den dyrbara gåva det är.

Din jaktspringer har ännu inte fattat vad du vill att den ska göra ute i fält. Hur mycket du än säger ”sök”, ”ja, kila på då”, ”OK!”, ”ut och sök”, ”sök pippi”, ”ja, ut och ta dem”, ”var är rabbisen?” eller vad du brukar säga, så fattar hunden det inte. Däremot begriper den att du vill något och sätter sig och tittar stint på dig i förväntan om att du ska uttrycka dig tydligare. Men det kan du inte på detta stadium.

Därför ska du inte säga något alls när du ger dig ut för att träna fältsök. Först när din hund vet vad du förväntar dig av den, bör du införa ett kommando. Vad du ska göra?


Jo, du ska bara ge dig ut i markerna och låta hunden springa kring fötterna på dig. Ger den sig ett par meter åt ena hållet, kan du vinkla lite åt det andra, och så vidare. Kör den in huvudet i en grästuva eller buske, kan du kosta på dig lågmält beröm, det är allt. Och om hon då stannar och tittar på dig, ska du nonchalera henne totalt, och fortsätta ditt mycket långsamma avancemang i marken.

Genom att du inte ger henne någon som helst respons när hon stannar och tittar på dig, kommer hon gradvis att inse att det inte lönar sig att fråga. Då får hon göra något annat i stället. Och då får hon beröm från dig – men bara om det inte får henne att stanna igen. Annars får det vara en belöning i sig att snusa omkring i din omedelbara närhet.

Begär på detta stadium inte ett perfekt mönster eller marktäckning. Du ska bara lära henne att du vill att hon söker självständigt. Hur hon söker kan du påverka senare. På detta stadium är det absolut livsfarligt att till exempel fäkta med armarna för att påverka söket. Gör du det är risken stor att hon stannar och tittar på dig för att utröna vad du menar. Ha tålamod! Det är endast om hon gör ett grovt fel, som att söka för långt fram eller åt sidan eller rusa efter vilt, som du ska ingripa. Gör det med en kort visselsignal eller diskret inkallning och nonchalera henne igen om hon rättar sig.



Min hund släpper dummyn direkt


Vi har skapat ett föremålsintresse och ska nu börja träna med dummy. Jag har börjat kasta dummyn bara en kort bit för att inte vägen tillbaka ska bli för lång, men hunden släpper dummyn direkt efter att den tagit den i munnen. Har jag helt enkelt för gott godis för hon kommer gladeligen till mig utan dummy?

I övrigt sitter den stilla och väntar på kommandot och rusar glatt iväg vid "apport!". Den tycker det är roligt med träningen, men är det kanske för roligt? Hur jag ska jobba med avlämningen?

svar:

Att lära ”håll fast – loss” kan vara nog så ansträngande för en liten valp. Därför är det oftast klokt att vänta med detta tills hunden blivit dressyr mogen.



Varför använder du godis om hunden tycker det är roligt att jobba? Jag har ingenting emot godis under ett inlärningsskede för att motivera hunden, men är den motiverad verkar godiset snarast distraherande. Speciellt vid apportträning tycker jag godis mutor har fler nack- än fördelar. Hunden både äter och bär apporter med munnen. Inte så konstigt att apporten släpps i förtid eftersom godis är ännu trevligare att ha i mun…



Ett annat råd jag vill ge är att lek apport ska bara tränas med en liten valp om det fungerar bra. Springer den bara fram till dummyn, tar upp den för att genast släppa, skulle jag sluta träna direkt. Eftersom korrektion skulle förstöra dess lust att hämta, blir resultatet av fortsatta misslyckade övningar att valpen lär sig göra fel.

Kanske skulle jag öva på väldigt liten yta, så att valpen inte hade många decimeter tillbaka. Lyckas den övningen ett antal gånger, kan man öka avståndet med en halv eller en meter. Valpen ska lära sig sitta kvar, ge sig iväg på kommando, fatta, återvända och lämna av. Avståndet har naturligtvis ingen betydelse för inlärningen av dessa moment.

En annan sak du kan göra är naturligtvis att vända dig om och avlägsna dig från valpen i samma ögonblick som den tar dummyn. Det är mycket möjligt att den då rusar efter dig och glömmer att först släppa dummyn.

Själva avlämningen får du inte försöka göra någonting åt under hämtövningarna. Då kommer dessa att innehålla ett negativt moment som gör inlevereringen långsammare, och tar bort lusten från och med det ögonblick valpen är framme och tar upp dummyn. Sådant vill vi inte se!

Därför ska du träna avlämningen separat och helst inte låta valpen apportera samma dag eller ens samma vecka, för att obehaget inte ska smitta av sig på apporteringen.

Men frågan är om du ska träna avlämning över huvud taget. Det beror på hur ditt handlag är och din erfarenhet. Att träna ”håll fast – loss” kan vara nog så kinkigt när det rör sig om en valp. Det är lätt att göra den rädd och olustig och det går ut över förtroendet för föraren.

Så försök träna på liten yta eller avlägsna dig och locka på valpen eller ta en paus i träningen och se tiden an. Snart nog mognar valpen in i övningen och allt går som en dans. Annars får du ta tag i apporteringen dressyrmässigt när hunden blivit dressyr mogen.





Spanieln ska i snabbt tempo söka av all mark inom ett tjugotal meter på ömse sidor om jägaren. Den ska ge sig in i allt ris och bråte i sin jakt på småvilt, och när den får viltkontakt genast få villebrådet på vingar eller ben. I samma ögonblick som viltet tar till flykten ska spanieln tvärstanna och helst sätta sig. Den ska, helst utan kommandon, begränsa sitt sök så att den inte stöter vilt längre från jägaren än 20-25 meter. Om vilt fälls ska spanieln på kommando apportera det. Hunden bör vara dirigerbar inom åtminstone 50 meter under apporteringen, både på land och i vatten.



För att klara utbildningen till en lydig och effektiv stötande hund ska spanieln visa mycket stor samarbetsvilja och en vilja att hålla sig tätt intill sin förare. Den måste också ha viljan att ständigt ta den svåra vägen genom taggiga snår och buskar i stället för den lätta omvägen runt om. Jaktlusten måste också vara så stor att den förmår arbeta i timmar i hög fart även i svår terräng. Dessa är först och främst ärftliga spanielegenskaper, men de måste tas till vara genom massor av konsekvent genomförd träning.

För spanieln krävs viltrika och snåriga marker med i första hand fågel och vild kanin.




Hunden behöver mer motivation till söket...



Hunden är väldigt duktig och snabb på markeringar och dirigeringar men vi känner att vi har kört fast i söket. Den har bra fart ut på de första två-tre men sedan är det som att den helt tappar lusten och man kan riktigt se på hunden att den tycker att det är tråkigt. Det känns som att vi provat allt för att få upp hundens motivation, men utan resultat....

svar:

Låt hunden endast gå i koppel under rastningen, låt den inte leka med andra hundar. Se till att det enda roliga som händer är när den får hämta ett par dummies. Inga dirigeringar utan svåra enkelmarkeringar och sök som hunden ser att du lägger ut. Låt den hämta två stycken, gör om proceduren med motivations söket. Skicka igen på ett par apporter. Hämta resten själv och sätt på kopplet på hunden.

Du måste ha tålamod, det tar alltid längre tid än du tror. För varje misslyckad träning då du pressat hunden kommer ni att få bakslag. Öka därför kraven först när du ser att hunden är mogen för det. Ibland är det så att man får acceptera sin hunds kapacitet, alla är individer med mer eller mindre motiverade för att utföra ett arbete.


Hur tränar man ihärdighet i apport söket?


Min hund har en brist – den saknar den önskvärda envisheten och ihärdigheten i apport söket. Detta yttrar sig både vid markeringar (då den alltför snabbt utvidgar sök området om den inte finner apporten) och i det fria söket (den kommer gärna in och ber om hjälp när det börjar gå tungt). Hunden får aldrig någon hjälp med tecken eller dylikt under träning, men på jakterna blir det lätt hopblandningar mellan markering/sök/dirigering.

Det faktum att vi under jakterna relativt ofta går som stötande ekipage i holmar och skogsdungar med hunden i ett styrt spaniel sök. Hur ska jag träna för att komma till rätta med våra brister?

svar:

Hunden är "något vek" enligt brukshundterminologin, och mina försök att begära mera av den med regelrätta krav har bara gått i baklås.

Hunden har de flesta egenskaper och rutiner för att hon ska kunna fungera som jakthund. När det sedan krävs det där lilla extra som det stora ihärdiga söket eller ligga kvar i ett område för att söka rätt på ett vilt hon bevisligen har sett (markering), så händer det att hon tappar motivation och koncentration att jobba klart, om ni är på större jakter med mycket vilt. På dessa jakter kan det vara svårt för hunden att urskilja mellan markering/sök/dirigering. Din hund är under kontroll och är duktig på att stöta i dungar och holmar.

För att stärka hundens självförtroende och motivation är det viktigt att inte skicka den på alltför knepiga apporter. Försök att inte störa eller dirigera den för mycket, låt hunden jobba mer självständigt. Eftersom den är "något vek" blir den antagligen störd och okoncentrerad om du lägger dig i.

Under en jakt ska ni placera er ett stycke ifrån hetluften, det är ofta bättre om hunden inte ser allt falla utan lär sig att ägna sig åt de "markeringar" som singlar iväg och är skadade. För varje lyckad apportering stärks hundens självförtroende och motivation. Ni får dessutom ett lugnare och mer koncentrerad förhållande till varandra och till ert arbete. Det är dessutom viktigast att skadat vilt kommer in omgående.

När du tränar artificiellt ska den till en början alltid se eller ana att apporterna läggs ut. För att få hunden att gå längre ut i söket är det bra om den får följa med och ser på när du kastar de dummies som ligger längst ut.

Hunden har alltid lättare att arbeta på bredden än på djupet, därför ska du lägga söket smalt och djupt.



Pressa den inte att hämta in allt. Gå istället ut igen med de dummies som kommit in och stärk motivationen ytterligare.

Träna enkelmarkeringar som är knepiga och långa i svår terräng, gärna minnesmarkeringar. Det stärker hundens motivation och lär den att bli ihärdig. Försök att lägga upp träningen så att ni ligger lite på gränsen till vad den klarar, utan att misslyckas.



Benämningen som "mjuk/vek/hård" används oftare än förr för att försöka förklara hur hunden är. En hund med stor motivation till arbetet men som är "mjuk" och lyhörd inför sin förare är ofta en perfekt lättstyrd och kraftfull apportör. En hund som är mjuk/vek och har sämre motivation för arbetet blir ofta svårare att träna och man får undvika att pressa den och ställa högre krav än den klarar.






Det finns tre typer av springer spaniel, Vad är det för skillnad dem emellan, vilken sorts spaniel fungerar bäst till jakt och apportering?



Jaktspringern var originalet

Alla de tre olika typerna av engelsk springer spaniel finns i Sverige. Och skillnaden mellan dem är ganska stor.

I korthet är Jaktspringern mycket närstående den ursprungliga spaniel som funnit mer eller mindre oförändrad i flera hundra år.

Dual purpose typen kan man säga har uppkommit genom att en del svenska jaktintresserade uppfödare med hundar från utställningslinjer i sin avel vägrat följa den ”utveckling” mot allt mer extrema utställningshundar som ägt rum under det senaste halvseklet. I stället har de avlat på en lättare och mera harmoniskt byggd hund som har förutsättningar att fungera på jakt.





Utställnings springern

Utställnings springern är alltså resultatet av jakten på premier i utställningsringen, där hundarna sägs bli bedömda efter en bestämd och oföränderlig ras standard.

Kan de olika typerna jaga lika bra? Det gör de kanske inte.



Den rena utställningsvarianten har knappast längre några förutsättningar att bli en bra jakthund. Naturligtvis kan det finnas undantag, men efter att ha sysslat med spaniel i några decennier( säger experten) har jag ännu inte haft förmånen att träffa på något sådant undantag.



Dual purpose springern

Vad det gäller dual purpose springern är den ju framtagen för att vara både jakt- och utställningshund. Således har den utvecklade jaktegenskaper. Men ser vi till den jakt som är en spaniels specialitet, att arbeta som stötande hund under bössan, är jakt springrarna fullkomligt överlägsna dual purpose hundarna. Däremot fungerar en dual purpose spaniel oftast utmärkt till stöthund på klövviltjakt och som eftersökshund för klövvilt och i viss utsträckning också som apportör.