Nybörjare

 

Första intrycket av en hundutställning kan vara en aning rörig.

I den ena ringen händer det ingenting. Bara en hund som står

stilla framför ett bord där en gammal gubbe sitter och stirrar.

I den andra ringen springer en massa hundar och människor runt, runt, runt.

Plötsligt stannar cirkusen av och så börjar folk att applådera. 

Ja, just så går det faktiskt till. Varje svensk utställning har två

 skilda moment. I den första ringen pågår kvalitetsbedömning,

där varje hund bedöms var för sig. Hunden premieras

beroende på kvalitet. Spelreglerna för bedömningen finns i

det som kallas ras beskrivningen. Där står hur rasen skall se

ut, t.ex. Storlek, färg, mankhöjd, etc. Endast de som har

högsta kvalitet får fortsätta till nästa moment,

nämligen det som föregick i den andra ringen. 

Lea och Alice ställs ut i junior klass skokloster 

Där pågår konkurrensbedömning. De fyra bästa hundarna

skall ställas på "prispallen". Här är det stenhård kamp.

 Hundarna rangordnas. Det skall fastslås, att den hunden

är bättre än den som i sin tur är bättre än den, osv. 

Om du vill att din hund skall vinna, så måste den först

skärskådas och godkännas ur kvalitetssynpunkt. Därefter

måste den i hård konkurrens besegra alla de andra godkända

 hundarna. Utställningssporten är således en hård värld,

 där det är svårt att vinna. Det finns många hinder på vägen.

 Inte bara de andra hundarna utan det finns också en domare

 som kan grusa de allra bästa förhoppningar.

Domaren har vanligtvis lång erfarenhet av egen uppfödning

och har själv tävlat i många år. Domaren har även en gedigen

 utbildning och har varit aktiv i hundklubbar. Dessutom prövas

 domarens förmåga noga, innan de släpps loss på oskyldigt

folk och deras hundar.

 Tindra bedöms av domare

Domarna har en mycket viktig uppgift, eftersom deras

prestationer kommer att påverka den framtida hundaveln.

I denna mening brukar man säga att det egentligen inte är

hunden som bedöms, utan kombinationen av dess föräldrar.

Man bedömer om hunden är ett bra avelsresultat, d.v.s.

Om dess föräldrar är värda att avla vidare på.

Eftersom domare är av kött och blod, skiljer sig deras tycke

och smak. En hund som ena dagen ratas av en domare kan

nästa dag vinna för en annan. Därför är valet av domare

mycket betydelsefullt för varje utställare. Ibland så viktigt

att vissa kan åka ända upp till Torneträsk, bara för att favorit

domaren är där. 

Domarsläktet är internationellt, vilket innebär att många

utländska domare besöker Sverige och omvänt. Detta gynnar

självfallet sporten, eftersom nya domare ständigt förnyar

 urvalet av vinnande hundar. När en okänd domare kommer,

 ökar spänningen, eftersom ingen vet vad som kan hända.

 Vem är då utställaren och varför ställer man ut sin hund?

Det finns som tur är många skäl att anmäla sin hund till

utställning. Att utställningar är en del i avelsplaneringen är ett

 skäl för uppfödarna. För den enskilde hundägaren kan det

vara ett sätt att få reda på om man äger en fin hund. Ett

 annat skäl är, att det är spännande att se om hunden kan

 vinna och kanske på sikt blir berömd. Vinnar instinkten och

samlandet av rosetter går inte att förringa. Sedan finns det

många som inte bryr sig om de vinner eller inte. De går på

hundutställningen för det är kul att se på hundar och att

träffa vänner och likasinnade.

 

Tar det lång tid att komma in i utställningssporten?

Det ärliga svaret är att det tar tid, men det beror självklart

på ambitionsnivån och varför man ställer ut. Men vill man

vinna Världsutställningen, så har man antagligen många år

framför sig. Om man nu någonsin når dit. Utställningsporten

 har så mycket i kulisserna. Man måste - förstå hur en bra

hund skall vara, man måste äga en sådan hund, man måste

kunna träna den, man måste kunna trimma den.

Uppräkningen kan fortsätta ett bra tag. Det som man främst

måste ha är stort intresse, en gedigen hundkunskap och ett

 särskilt sinne som brukar kallas "hundöga". D.v.s. att man

 förstår hur en bra hund skall se ut.

 Stina på Almare stäket utställningen

 Att föra och visa upp sin hund på ett fördelaktigt sätt, kallas

på engelska för "handling" Detta är i sig en sport eller konst

 om man så vill. Utomlands finns t.o.m. professionella

"handlers", vilka visar upp andras hundar mot betalning.

Även om det för ett ovant öga ser enkelt ut att skutta runt

i ringen med en hund, så skall gudarna veta, att det under

ytan döljer sig både stor talang, mängder av träning och ett

oändligt antal småtrix. Konsten att visa sin hund handlar om

balans och harmoni. När en riktigt bra Handler gör sitt jobb

perfekt, märks det inte. Allt ser naturligt ut. Hunden står och

rör sig så att säga av sig själv, den liksom bara flyger fram

medan den avspände och glatt leende föraren bara följer

med. Så visst betyder människan mycket i ringen och förvisso

även när det gäller förberedande träning och trimning o.s.v.

 Men naturligtvis betyder hunden allra mest!

Ofta används begreppet "showhund" om de hundar, som

har särskild utstrålning och fallenhet att visa upp sig från den

 bästa sidan. Det räcker således inte att bara vara vacker,

man måste ha charm!

Många lekmän säger ofta att hundutställningar är

skönhetstävlingar, med vackra, sönderavlade och korkade

hundar. Och visst är skönhet en fördel, men tro inte att det är

 allt! En hund kan precis som människor, även vara vacker

genom karisma, sundhet, glädje och allt annat som inte bara

 sitter på den fernissade ytan.

Att man vinner rosetter på hundutställningar känner de

flesta till. Men att det är så många olika typer i så många

färger och vad de egentligen betyder känner man inte till.

Rosetterna är verkligen en hel vetenskap och det tar ett tag

innan man fullt behärskar detta signalsystem. Att det är en

aning komplext beror på att hela tävlingssystemet är

invecklat. Det är ju inte heller så konstigt eftersom det har

engelskt ursprung. I "the Good old England" måste alla sporter

 vara krångliga. Att något är tillkrånglat behöver nu inte bara

 vara irriterande. Det finns trots allt en charm med ett för en

 utomstående se ett udda system. Allt måste ju inte vara

enkelt och kanske det finns någon logisk tanke med att

systemet har blivit som det blivit?

Vi skall ge oss in på konststycket att försöka förklara

tävlingssystemet och rosetternas hemligheter. Vi kommer

dock att hålla oss till grundkursen, d.v.s. det man behöver

veta för att åtminstone förstå något, första gången man går

 på utställning.

 Låt oss starta med en lätt förberedande uppvärmning.

Vi skall räkna på "utställningsspråket". Här gäller tyvärr inte

 de vanliga siffrorna, det är färger som gäller. OK, låt oss

 räkna till orange, d.v.s. till fem. Rött, blått, gult, grönt,

orange! Det var väl enkelt? För den som fortfarande inte

fattar, visas en pedagogisk illustration nedan.

När hundar konkurrerar om sina placeringar och någon får

 ett rött band eller en röd rosett betyder detta att hunden

kommit på första plats. Blått innebär en andra plats, o.s.v.
 

 röd liten rosett

Första placering

- röd band

 blå liten rosett

Andra placering

- blått band

 gul liten rosett

Tredje placering

- gultband

 Grön liten rosett

Fjärde placering

- grönt band

 Orange liten rosett

Reserv placering

- orange band 

Ovanstående gäller i olika konkurrenssituationer där

hundarna jämförs och får en inbördes placering. Som tidigare

 nämnts så innehåller alltid en utställning även en s.k.

kvalitetsbedömning där den enskilda hunden premieras i

förhållande till rasbeskrivningen, d.v.s. hur en hund av den

rasen bör se ut och hur den bör vara. Färgsystemet används

 men med syfte att klassificera den specifika hunden. Istället

 för plats talar man här om kvalitetspris, där första pris är

det bästa. Här räcker det att räkna till tre.
 

 

Första pris

- mycket gott 
..avelsresultat

- röd

 

Andra pris

- gott
..avelsresultat

- blå

 

Tredje pris

- godkänt
..avelsresultat

- gul

Att få ett andra eller tredje pris innebär att hunden inte får

 vara med i konkurrensbedömningen, d.v.s. inte får tävla

mot de andra hundarna. Att få ett andra eller tredje pris är

 således inte så populärt om man inte känner för att åka hem

efter fem minuter. Det är dock mycket vanligt att flera av de

deltagande hundarna får andra pris eller "tvåor" som man

säger. Även "treor" förekommer, men mer sällan.

Varje utställning inleds med ovanstående grovsortering.

Senare återkommer kvalitetsbedömningen. Då handlar det

om din hund skall få gå vidare till de olika "final" klasserna.

 För att ta sig till slutfinalen krävs på motsvarande sätt att din

 hund bedöms ha samma kvalitet som championhundarna,

 s.k. championkvalitet, CK. Domaren kan även tilldela lovande

yngre hundar HP, hederspris.

CK - Championkvalitet - rosa

HP - Hederspris - lila

Vi får utveckla detta senare, Nu måste vi gå igenom

vilka klasser som finns. En hund anmäls beroende av

ålder och meriter till någon av följande klasser.

VALPKLASS 1  (4-6 MÅN)  ENDAST  PÅ  SSRK ELLER

INOFFICIELLA UTSTÄLLNINGAR

VALPKLASS 2    (6-9 MÅN)

JUNIORKLASS (9-15 mån)

UNGHUNDSKLASS (15-24 MÅN)

ÖPPEN KLASS (2 -7 år)

CHAMPIONKLASS (på meriter)

VETERANKLASS (7 år<)

BRUKS KLASS/JAKTKLASS

                                                                                                                                                                                          
För vissa raser tillkommer även BRUKS- eller JAKTKLASS,

 så är fallet för springer spaniel.

I alla klasser separeras hanar och tikar. Egentligen blir det

två tävlingar. Först gör hanarna upp och därefter tikarna.

 Kampen mellan könen sker först i slutet när bara två hundar

 återstår, den bästa hanen och den bästa tiken. Den som

vinner blir bäst i rasen, BIR och den som förlorar blir logiskt

nog BIM, bäst i motsatt kön, (jo, det heter faktiskt så!).

BIR - Bäst i rasen - röd och gul

BIM - Bäst i motsatt kön - grön och vit

Nu har vi dock gått händelserna i förväg, så låt oss backa

tillbaks och ta reda på hur den bästa i varje kön utses.

 VALPAR

Valpklasserna är inofficiella och tävlar för sig själva vid sidan

 av den egentliga tävlingen. Där förekommer ingen inledande

 kvalitetsbedömning. Valpen måste dock få ett HP för att

tävla i final om bästa valp där den bästa hanen och tiken

möts precis som i de "vuxna" hundarnas tävling. Det finns två

 valpklasser 4-6 mån och 6-9 månader.

ÖVRIGA KLASSER

I de yngre klasserna, juniorklass och unghundsklass, sker

först en inledande kvalitetsbedömning och därefter

konkurrens. Övriga klasser börjar direkt med konkurrens.

 Det är efter konkurrensen det avgörs om de främst

placerade hundarna i varje klass skall belönas med CK och där

med få tävla vidare om  bästa hanhund eller bästa tik. Det är

 i dessa finaler som det åtråvärda certifikatet kan vinnas.

Certifikatet är en inteckning på vägen mot den ärorika

championtiteln. Den främst placerade hunden inom varje

kön som inte redan är champion erövrar Certifikatet (Cert).

Certifikat - blå och gul (nationalfärger)

I Bästa hanhundsklass eller motsvarande Bästa tikklass möts

 alla hundar som erhållit CK. Vinnaren går automatiskt vidare

till den tidigare nämnda slutfinalen där BIR och BIM koras.

 Vid internationella tävlingar utdelas även s.k. CACIB, d.v.s.,

 internationella certifikat vilka krävs för att kunna bli

internationell champion. Detta är den finaste titel en hund

kan få. Bästa hane/tik kompletteras således med ett

internationellt utställningscertifikat, CACIB.

CACIB - Internationellt certifikat - vit

Den egentliga tävlingen är nu slut. Rasen är bedömd och en

segrare utsedd. Nu börjar de avslutande tävlingarna mellan

raserna vilka som alla förstår är mycket av lotteri och skall

ha karaktären av "show". Först vidtar gruppfinaler där olika

rasers vinnare möts för att avgöra vilken vem som är bäst i

rasgruppen, BIG, bäst i gruppen, t.ex. bästa vinthund eller

bästa stående fågelhund. Därefter möts gruppvinnarna om

Best in Show. Återigen kommer färgskalan fram med

skillnaden att i BIS är alla rosetter kombinerade med vitt.

BIS - första placering - röd och vit
BIS - andra placering - blå och vit
BIS - tredje placering - gul och vit
BIS - fjärde placering - grön och vit
BIS - reserv placering - orange och vit

Ovanstående rosetter förekommer även vid BIS-finaler

på utställningar med endast en ras eller en rasgrupp.

 

Grunden för bedömningen är den s.k. Ras beskrivningen,

som i ord beskriver den perfekta springern. Nu gäller det

hur domaren personligen tolkar rasbeskrivningen och hur

väl din hund stämmer in på just domarens ideal. Som du

säkert förstår skiljer sig olika domares tolkning. I viss mån

kan sägas att bedömningen är subjektiv, men summan av

alla personliga bedömningar blir vägledande på sikt. Detta är

en av sportens tjusningar och gör det extra spännande

eftersom allt kan hända.

Domaren börjar med huvudet och fortsätter bakåt. Hon/han

tittar exempelvis på ögonens färg, bettet, hur öronen är

placerade i förhållande till ögonen. Hunden gås igenom från

topp till tå. Samtidigt dikterar domaren sin kritik för

ringsekreteraren som skriver den s.k. kritiklappen. 

En typisk kritik från en "engelsk" domare brukar vara artig

och positivt, inget negativt nämns. Annat är det med vissa

 domare från t.ex. de Nordiska länderna. Då kan negativa

omdömen hagla tätt. Det gäller att matte/husse inte deppar

ihop eller blir sur på domaren, i alla fall inte så det märks.

Om hunden blev godkänd, heter det att den fick ett första

pris i kvalité, vilket innebär att den får fortsätta tävla i

konkurrens med alla andra hundar i sin åldersklass som fått

samma bedömning. Nu skall hundens placering avgöras.

Nu visar det sig om domaren verkligen gillar din hund i

jämförelse med de andra fina hundarna.

Det hela är över efter ett par varv runt ringen. Hunden f
år

 kanske ställa sig vid den gröna markeringen, då blev den

fyra i konkurrensen. Hade den belönats med CK-rosett hade

 den konkurrera med de fullvuxna hundarna om den är junior

 eller unghund.

Nu vet matte eller husse att det kan antingen försöka ändra

 avelns inriktning med hänsyn till de hon lärt sig, eller kan hon

 fortsätta åt samma håll och försöka ställa ut för andra

domare med ett ideal mer i överens stämmande med sin

hunds typ. Det är detta som hundutställningar egentligen

går ut på. Att få reda på vad kunniga domare anser och låta

detta inspirera kennelns framtida avel.

Hundutställningar innehåller självklart också ett

tävlingsmoment även för den som inte bedriver avel. Att ha

 en utställningshund ger många otroligt spännande och

dramatisk stunder till glädje för hundägaren. Er hund är hur

det än går den vackraste för  er.